Micha

Igår morse gick brandalarmet för sjuttioelfte gången i vårt kära ungdomshus. Den här gången långt innan vi skulle kliva upp på morgonen och yrvaket försökte jag få liv i det käraste jag hade till hands nämnligen min djupt sovande sambo i sängen bredvid medans ringsignalen tjöt hysteriskt ute i korridoren.
Panik!
.....eller inte riktigt, efter som sagt, sjuttioelfte gången börjar man bli van vid att det bara är någon som kokat vatten eller tänt ett ljus för mycket eller bränt vid köttbullarna eller.....i stort sett vad som helst egentligen. Men fortfarande, brandalarmet liksom och så här tidigt på morgonen dessutom!!!
Det här måste kollas upp!!

Så ut i korridoren med morgonruffs och pyamas. Dörrarna åker upp och ut rusar alla som fortfarande orkar bry sig om den tjutande apparaten och värna om sina liv. Det börjar diskuteras om vi ska orka oss nerför alla trappor och gå ut i den iskalla morgonkylan eller om vi ska ignorera alltihop och hoppas på det bästa.
Jag springer in till Lisa igen som fortfarande halvsover och försöker få med henne ut i korridoren.

- Kom igen nu, nu har du ju chansen att se alla grannarna! Det e nästan lite mysig stämning därute, sånt här borde vi verkligen göra oftare!
varpå jag flänger ut som en vanvetting  igen till den lilla klungan.

Lisa gnyr besvärat inifrån lägenheten.
- Mååååste vi verkligen gå UT?!!

Eftersom ingen av oss ser varken vild eldsvåda eller brandmän bedömer vi läget som under kontroll och bestämmer vi oss för att själva gå ner till bottenvånignen och trycka av alarmet.

 I samma stund har Lisa lyckats klä sig anständigt och hittat ut, redo att checka in alla grannar.

 - Det e lungt Lajs, vi kan köra den hårda stilen och kasta oss ut direkt genom fönstret så slipper vi gå ut i onödan.

Då slutar larmet tvärt och det enda som hörs är borrandet från källarvåningen och ordningen är återställd i huset för den här gången.