Jag drunknar i flyttkartonger
Det tar verkligen på krafterna att packa.
Hela lägenheten är fullständigt belamrad med flyttkartonger. vart jag än vänder mig stöter jag i något. Om jag ska gå från ena enden av rummet till den andra måste jag hinderbanana mig fram och hoppa över diverse grunkor.
Jag är kanske inte den mest graciösa människan heller vilket har inneburit X-antal svordomar och islagna tår hittills. och fler lär det bli.
Jag blir lite lätt galen av att bo såhär.
Men! På tisdag åker jag ner lite hipp som happ för att kolla in lägenheten och inte minst stan. Sen bär det hem igen en sväng för att kontrollera att hela flyttlasset kommer med ner tillsammans med min kära familj.
Det är när jag börjar rensa såhär som det inte längre går att förneka att jag har för mycket kläder. Mitt tänk går ungefär såhär....
" Tänk vad den här klänningen har fått vara med om! Vilka minnen! Jag kan bara inte slänga den."
...det här har lett till att det mesta av min packning består av just, kläder. Det är himla konstigt att det ändå så ofta känns som att jag aldrig har något att sätta på mig. Hur går det ihop...?
Min nya tjusiga inredning.
Värmeslag
När jag kom hem från jobbet idag visade innetemperaturen på just närmare 40 grader. luften stog stilla och jag var redan svettig efter cykelturen. I såna situationer får jag panik.
Min första impuls var att öppna frysen och lägga armarna i ett av frysfacken. om jag vart mindre hade inte tvekat en sekund att krypa in med hela kroppen och inte komma ut förrän min kroppstemperatur sjunkit till det normala.
Istället öppnade jag ytterdörren, korridorsdörren och fönstret ute vid hissen på vid gavel i hopp om att få lite rotation på luften och kanske till och med få in lite ny.
Varje dag blir det såhär. och varje dag undrar jag varför jag inte äger en fläkt?!
Det närmsta en fläktande vind jag kommer är köksfläkten över kokplattorna som jag såklart slog på i brist på annat vilket bara ledde till att rummet förutom varmluft fylldes med gammal matos, lax tror jag bestämt.
Jag kände mig yr. Sjönk ihop på sängen och måste ha somnat eller domnat bort för 2 timmar senare vaknade ur en mardröm genomblöt med dunkande huvud och samma obehagliga feberkänsla som vid 40 graders feber.
Jag snubblade ut i duschen och lyckades efter ett tag få riktigt kallt vatten i kranen. isande kallt. nästan i klass med att krypa in i frysen.
Separationsångest
Nu bär det snart av till Kalmar, denna fina stad.
Min lilla lya är nu uthyrd till en polisstudent från Borås. Det är bra.
Men så himla konstigt! Ska nån annan bo här i mitt hem som jag har fixat och donat och möblerat och piffat alldeles sjäv?! Ska en annan människa sitta vid MITT bord och äta, sova i MIN säng, gå på MIN toalett, hälsa på MINA grannar, ha vin i MITT barskåp och svära över att MITT avlopp är igengeggat med hår och en massa äckel.
Det är ju jag som ska bo här. Och alla minnen jag har härifrån. Huset. Lyan. Min allra första fina lilla lya.
Om en månad och ett år framåt kommer jag inte att få vara här...
Gud vilken separationsångest jag får när jag tänker på det.
Det är inte så att jag inte vill flytta till kalmar, för det vill jag mer än något annat just nu, det e bara det att.... jag vet inte, när det väl börjar närma sig så inser man att det verkligen kommer att hända. Jag kommer att flytta. Lämna det här.
Det är då jag blir så sjukligt nostalgisk och känslosam.
Jag avskyr när saker tar slut. Jag hatar det.
Till och med saker som egentligen kanske inte är så himla bra, som borrandet från alla hålll som får porslinet att skaka, till och med det kommer jag att sakna! Tänk om jag hamnar på ett ställe som är alldeles tyst! Hjälp. haha.
Allt får liksom sin egen charm och blir alldeles romantiserat i mitt huvud när det väl ska ta slut....
...jag får separationeångest.
Be prepared!
NADA.
Ingenting!
Allt som hörs är ett numera välkänt brusande ljud som talar om att arbetarna återigen har bestämt sig för att stänga av allt vatten i hela huset i minst 4 timmar framöver UTAN att förvarna detta innan. Suck, på med kläderna igen och mysa in sig i sin egen svettdoft. Mmmm lovely.
Eftersom att det här var långt ifrån första gången som vattnet försvann spårlöst hade jag som tur var buffrat upp med X antal vattenfyllda flaskor som numera alltid trängs bland broccoli och sojamjölk i min lilla kyl.
Rinnande vatten är verkligen en lyxvara i det här huset.
Lite kul var det faktiskt senare när jag möttes av en lapp på entredörren där det stod med stora bokstäver: PANIKAVSTÄNGNING av vattnet i delar av fastigeheten!!
Jag kunde inte annat än le och tycka lite synd om personen som orsakade denna panikavstängning.
Stor kalabalik
Igår morse gick brandalarmet för sjuttioelfte gången i vårt kära ungdomshus. Den här gången långt innan vi skulle kliva upp på morgonen och yrvaket försökte jag få liv i det käraste jag hade till hands nämnligen min djupt sovande sambo i sängen bredvid medans ringsignalen tjöt hysteriskt ute i korridoren.
Panik!
.....eller inte riktigt, efter som sagt, sjuttioelfte gången börjar man bli van vid att det bara är någon som kokat vatten eller tänt ett ljus för mycket eller bränt vid köttbullarna eller.....i stort sett vad som helst egentligen. Men fortfarande, brandalarmet liksom och så här tidigt på morgonen dessutom!!!
Det här måste kollas upp!!
Så ut i korridoren med morgonruffs och pyamas. Dörrarna åker upp och ut rusar alla som fortfarande orkar bry sig om den tjutande apparaten och värna om sina liv. Det börjar diskuteras om vi ska orka oss nerför alla trappor och gå ut i den iskalla morgonkylan eller om vi ska ignorera alltihop och hoppas på det bästa.
Jag springer in till Lisa igen som fortfarande halvsover och försöker få med henne ut i korridoren.
- Kom igen nu, nu har du ju chansen att se alla grannarna! Det e nästan lite mysig stämning därute, sånt här borde vi verkligen göra oftare!
varpå jag flänger ut som en vanvetting igen till den lilla klungan.
Lisa gnyr besvärat inifrån lägenheten.
- Mååååste vi verkligen gå UT?!!
Eftersom ingen av oss ser varken vild eldsvåda eller brandmän bedömer vi läget som under kontroll och bestämmer vi oss för att själva gå ner till bottenvånignen och trycka av alarmet.
I samma stund har Lisa lyckats klä sig anständigt och hittat ut, redo att checka in alla grannar.
- Det e lungt Lajs, vi kan köra den hårda stilen och kasta oss ut direkt genom fönstret så slipper vi gå ut i onödan.
Då slutar larmet tvärt och det enda som hörs är borrandet från källarvåningen och ordningen är återställd i huset för den här gången.
