Micha

Vi har till uppgift att denna vecka genomföra ett bandinspelat samtal med någon för att öva på att tala professionellt i mötet med patienter.
Kanon tänkte jag. jag har ju sån där fiffig inspelningsfunktion på mobilen då slipper jag stå i kö till att boka bandspelaren.
Fiffigt värre. trodde jag ja.
Efter lite hallihallå, 1, 2 testing testing för att se att allt funkade som det skulle började jag den riktga intervjun. en halvtimme senare och faktiskt helt nöjd med min insats skulle jag glad i hågen spela upp vad jag nyss spelat in. där sjönk lyckan. som en sten. som ett hånflin från ovan.

det enda som hördes var en dov lång ton. I 27 minuter. rakt igenom.

va fan. skaka telefonen. försöker igen. samma irriterande ton. inte ett spår av min professionella intervju.
Istället för att följa min första impuls att öppna fönstret och skrika rakt ut att "nu får det fan va nog med otur på en och samma dag" så sorterade jag in känslan i facket för ilska-att-ta-ut-på-nästa-boxningspass. sen lyfte jag blicken sakta mot taket och tänkte några väl valda ord till hånflinet där uppe.

Behöver jag ens tillägga att inspelningsfunktionen tio minuter senare åter fungerade felfritt?
Vid denna upptäckt kunde jag däremot inte längre hålla ilskan inne.
facket blev helt enkelt överfullt.