Micha

Jag har alltid tänkt på hur det skulle kännas att vinna ett pris, ett riktigt fint pris, för någonting man gjort, något man uträttat  och kan vara stolt över. Att känna att man är sådär lite bättre än alla andra på någonting.
Det har hittills aldrig hänt, men man ska aldrig sluta hoppas, under kan ske.
Idag var det nära. naggande nära.

Vi hade avslutningssittning på kåren med temat: Oskarsgala och självklart skulle det delas ut priser. När det blev dags att dela ut priset för Årets prestation dök det plötsligt upp en bild på mig på den stora skärmen uppe på scenen, varpå toastmastern uppe på scenen läser upp:

Micha, med följande motivation: Brände sönder benen i ett brännäslesnår framför allas ögon när hon var tvungen att uträtta sina behov och lyckades vid ett annat tillfälle snubbla och ramla på kullerstenarna inte mindre än 5 gånger mellan Sjösjukan och Kåren, behöver vi tillägga att det är ca. 200 meter däremellan, en beundransvärd bedrift!

Varpå alla skrattar hysteriskt och klappar händerna men allra mest jag. Tänk att av alla nollor blev just jag, en av fyra, nominerade. i den stunden kände jag att wow jag har lämnat ett intryck. att det sen kanske inte är sådär jättemycket att vara så värst stolt över egentligen är ju en annan sak. men wow jag lämnade ett avtryck.
Att min prestation sen inte heller räckte riktigt enda fram till den gulddränkte statuetten är också en världslig sak. den vanns istället av någon sportfjant som tydligen gjort frivarv i nån brännbollstunering och räddat laget från att förlora. humf!

Hallå jag fick gå med svullna röda ben i två dagar och dras med smeknamnet brännäslan, vad får jag för det?