Dagens Puss...
Tack mamma, du är världens bästa.
Tokige Ture
vilket paradis för mig tänkte jag och kände ögonen tindra.
Jag har väldigt svårt att behärska mig när det kommer till söta smaker. har alltid haft, kommer förmodligen alltid att ha.
jag vräker i mig, börjar må lite illa, äter mer, får gravidmage, äter lite till, mår riktigt illa och tänker att nu, nu går det utför, jag kommer bli en i mängden av nästa generations människor som knappt kommer ur sängen själv. utan lyftkran. jag kommer att sluta i en avskräckningsdokumentär på tv 3.
lite deprimerande tanke men ibland känner jag ändå att det kanske är värt det.
ett liv utan choklad, vad vore det för liv? egentligen.
HUR ÄR DET MÖJLIGT?!!
Hela helgen har jag gått runt med en gnagande känsla i magen och trott att jag skulle bli underkänd på tentan. det har varit min fullständiga övertygelse. nu, nu kommer straffet för att jag valde att ha roligt istället för att plugga.
Så, idag när jag skamset smög iväg och skulle hämta ångestpappret i all ensamhet, var jag så jä*la nevös rent utsagt. jag letade upp mitt namn, bet mig i läppen och bläddrade längst bak beredd på det värsta.
En omtenta är inte så farligt, en omtenta är inte så farligt, en omtenta är inte så farligt.
VG är det första jag ser. okej fel tenta.
Bläddra fram igen. Michaela Andersson. va fan?
98 poäng. av 100 möjliga.
VAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, vad hände där liksom?
det måste va fel bli inte överväldigad, det måsta va fel bli inte överväldigad, det måste va fel bli inte överväldigad.
In på lärarens kontor i en väldans fart.
"De..de...det står 98 poäng på min tenta...."
"Det stämmer bra det. Grattis Michaela du var bäst i klassen! riktigt bra jobbat!"
Sen blev jag alldeles skakis och hörde inte ett ord till. Vi är 90 pers i klassen. och många är dessutom ruskigt smarta.
jag frågar mig fortfarande:
Huuuuuur är det möjligt?!!!
jag fattar ingenting. jag befinner mig i total chock.
Våran vän med en bil
När vi efter mycket letande och många varv i hultsfreds enda rondell till slut hittade till rätt kollektiv var förfesten redan i full gång.
Konserten var bra. Jag hoppade och dansade till Jag har varit vilsen Lisa och tänkte på min Lisa långt långt bort. Trevliga var dem i bandet också. jag var nära att bli pålurad en t-shirt men lyckades slingra mig. Albin fick autograf och blev glad.
En lyckad resa. tack vare våran vän med en bil.
We are a family
Okej vilka delar temugg idag?
eller
- vems är det här glaset?
- Men Anna kom igen! Spelar det nån roll? Låt mig tänka, antingen är det ditt, mitt eller Michas och det är väl ungefär samma sak som att det är ditt.
vi är ju en familj nu.
tumregel #1
Inte visste jag att det låg en hel vetenskap bakom hur man bäddar en sjukhussäng.
vik si, vik så, hit och dit, släta till, sträck ut, väckla ut och glöm för guds skull inte draglakanet!
Inte nog med att jag visade mig vara sämst på att bädda. jag hade även glömt tvätta bort mitt knallröda nagellack och fick skamset följa med fröken in i medicinrummet där hon dukat fram aceton och bomull och barskt befallde mig: Siså, tvätta!
om det är något jag har lärt mig under dem här veckorna så är det att det aldrig går att vara nog hygienisk.
"....det finns en tumregel ni alltid bör följa när ni är ute och arbetar: Låt spriten flöda! "
Hmm okej. som patient skulle jag väl inte vilja höra just dem orden kanske. nästan vad som helst. men inte det.
Som en förbannelse från ovan
Kanon tänkte jag. jag har ju sån där fiffig inspelningsfunktion på mobilen då slipper jag stå i kö till att boka bandspelaren.
Fiffigt värre. trodde jag ja.
Efter lite hallihallå, 1, 2 testing testing för att se att allt funkade som det skulle började jag den riktga intervjun. en halvtimme senare och faktiskt helt nöjd med min insats skulle jag glad i hågen spela upp vad jag nyss spelat in. där sjönk lyckan. som en sten. som ett hånflin från ovan.
det enda som hördes var en dov lång ton. I 27 minuter. rakt igenom.
va fan. skaka telefonen. försöker igen. samma irriterande ton. inte ett spår av min professionella intervju.
Istället för att följa min första impuls att öppna fönstret och skrika rakt ut att "nu får det fan va nog med otur på en och samma dag" så sorterade jag in känslan i facket för ilska-att-ta-ut-på-nästa-boxningspass. sen lyfte jag blicken sakta mot taket och tänkte några väl valda ord till hånflinet där uppe.
Behöver jag ens tillägga att inspelningsfunktionen tio minuter senare åter fungerade felfritt?
Vid denna upptäckt kunde jag däremot inte längre hålla ilskan inne.
facket blev helt enkelt överfullt.
Växeln hallå hallå
När jag till slut knappat mig förbi alla "gäller ditt ärende något viktigt tryck 3, är du riktigt säker, tryck 4 följt av fyrkant..." fick jag prata med en verklig röst som efter mycket om och men bad mig vänta kvar i luren.
- går det bra att dröja?
- javisst det går bra!
KRAAAAAAAAAASH BOOOOOOOM
och så fick jag en hel orkester inkopplat i örat. bara sådär. pangpå.
Herre gud. ett sånt kreschendo så tidigt på morgonen skulle tagit död på vilken hjärtpatient som helst.
Om man nu prompt måste bli bombarderad med musik genom luren kan dem väl iallafall spela bra musik. eller åtminstone anpassa den efter tid på dygnet. och snälla sänk volymen. jag vet inte med resten av befolkningen men en symbal i örat klockan 9 på morgonen är inte riktigt vad jag kallar behagligt. det är snarast en chockupplevelse.
men vaken, jorå det blev jag! klarvaken.
upside down
11 TIMMAR!
jag trodde inte mina ögon när jag vaknade imorse. Hur kan 11 timmar gå så fort?
det går inte ihop. mina ögon var så svullna att jag knappt kunde se mig själv i spegeln. det hade nog vart lika bra att bli skonad från den synsen märkte jag sen. tryckande huvudvärk och alldeles omtöcknad och varm.
Jaha det är en sån dag idag hann jag tänka när jag till slut lyckats bända upp dem tunga ögonlocken och få på lite mascara. det blir en sån där dimmig dag som man bara vill sova sig igenom eller dra ner en mössa långt över ansiktet och slippa synas. och mycket riktigt. hela dagen har gått ut på att längta och räkna timmarna till sängen.
Trött och varm och allmänt frånvarande lyckades jag iallafall ta mig igenom alla momenten i skolan med lyfttekniker, kranar, hävert, benböj och allt vad det var. Sjuksköterskekläder, namnbricka och hela kitet fick jag bära för första gången också. inte fy skam. det kändes riktigt coolt faktiskt.... lr ja. jo lite coolt faktiskt. lite mer på riktigt.
God Natt!
Olgas
Det är en liten liten sibyllakiosk som lyser upp som ett litet ljus i mörkret. Mittemot kåren ligger den. perfekt läge. efter en hel kväll finns det inget bättre än att stanna till och köpa sig en veggoburgare och pommes med massa ketshup, massa salt och ännu mer grillkrydda. fettigt, salt och mättande.
Det är alltid fullt liv där inne i kuren. hungriga skrålande människor som säkert skulle döda för att få sin burgare om det behövdes. och just då är jag en av dem. hungrig som ett djur och säkert otrevlig mot den stackars tjejen i kassan som alltid ser så rädd ut som att alla när som helst ska bryta sig in genom luckan och börja kasta i sig hamburgarna råa.
- "Veggoburgare. vegetarisk ska den va!!! och stoooor pommfritt! jättemycket salt. jättemycket grillkrydda. lite mer. åhhhh vad jag är hungrig!! mat mat maaat!!
Det är nåt visst med det där Olgas.
För mycket av det goda
Nä skönt med måndag imorgon så att det blir lite ordning i mitt oordningssamma liv.
Du är aldrig ensam
Idag hade vi en föreläsning om hygien och smittohärder och jag fick höra något som jag tror skulle vara uppmuntrande för alla oss ensamma. men jag vet inte. kanske blev det snarare nån slags tragisk moteffekt.
"...så när ni går där ensamma påväg hem från krogen sena nätter och känner er lite frusna och ensamma, kom då ihåg att ni aldrig är riktigt så ensamma som ni känner er. Ni kan istället tänka på alla dem miljoner bakterier som alltid gör er sällskap och som aldrig sviker...."
Tröstande? njaaaa. jag vet inte riktigt hur lockande det känns att gå hem och mysa med en massa småkryp som jag inte ser och helst aldrig vill se. eller ens vill veta täcker min kropp.
Men tack Lasse för försöket. jag ska ha det i bakhuvudet nästa gång jag känner mig ensam i brist på annat. mmm hem och mysa. med mina bakterier. mmm. mysigt. gud. vad bra det känns.
Hösten är räddad
Nu vill jag bara släcka alla lampor, tända massa ljus, koka varmt cocos-te, duscha varmt och länge och glida runt i min mjuka morgonrock, dra in kaneldoften från doftljusen och lyssna på världens bästa höst-mys-feel-good-musik.
Min höst är räddad.
Ahhh repeat repeat repeat repeat....
Gomorron världen
Våran klass är inte riktigt som alla andra. Första dagen fick vi reda på att några av oss kommer läsa på distans och sitta runt om i länet och vara med på lektionerna genom telesändning.
skitkonstigt tänkte jag men okej.
En typisk morgon kan låta ungefär såhär.
- Hultsfred? Hultsfred är ni med oss? vink ,vink. Hallå, hör ni mig?? jaha ni ser mig inte, men om jag står här då? nähe inte då heller. då har vi problem. igen.
- Vimmerby då? ho ho? jasså ni ser mig! ...men hör inte..?
- Då försöker vi med Oskarshamn istället. Jamen ni e med vad härligt! Då måste jag bara höra vad ni har för väder om ni tittar ut? jasså ni sitter i en bunker vad trevligt.
och så småpratas det på.
Roligt i början. skitirriterande efter ett tag. speciellt när man mitt i ett resonemang plötsligt hör ett brus i högtalarna och nån för tionde gången skriker ut att "kan ni upprepa vad ni sagt dem senaste tio minuterna för vi hörde inte". Suck.
då tittar jag o therese på varandra och himlar i takt.
Om man nu själv nån gång skulle få för sig att räcka upp handen är det så fiffig att en liten röststyrd kamera zoomar in och fläker upp ens stora ansikte mitt på skärmen både i sitt eget klassrum och i, gud vet vilka, diverse klassrum ute i länet. kul. jättekul. speciellt en måndagsmorgon när man sitter med röda trötta ögon små som grisögon. nej längst bak i klassrummet så långt ifrån allt vad kameror heter.
så långt man nu kommer från dessa vandrande monster.
Det här med att flyga...
Jag är alltid väldigt optimistiskt när jag packar och alltid slutar det på samma sätt. väskan krymper.
Sååå en stor överfull bag, två platspåsar och en stor handväska senare var det bara att inse fakta. 8 kilos gränsen var sprängd. med råger.
okej okej jag får väl helt enkelt checka in en väska då tänkte jag och gav mig in i en fight med dem där långa tejpremsorna som ska placeras på bagaget. halvt invirad i tejpen vann jag till slut kampen. röd av vallningar.
Väl vid incheckningen blev jag ombedd att placera mitt högra pekfinger i en liten avläsningsapparat och jag blev såklart alldeles till mig.
Oj! vad menar du? som på CSI? är du säker, ingen biljett?! bara pekfingret?! du skojar. inte. eller? nej.
jag kände mig som en stenålders som vaknar upp i 2000-talet när jag märkte att gubben i incheckningen inte alls var på skämthumör utan dödsseriös.
Biljett? HA! välkommen till nutiden här är det pekfingret som gäller så håll hårt i det ;-) hö hö hö.
mer än 8 kg? neeeej nej ni måste ha vägt fel.
Bittersweet
Att bo hemma hos föräldrarna igen har sina födelar, speciellt när man vaknar hungrig på morgonen och det finns ett helt kylskåp som inte gapar tomt utan är fyllt med MAT och PÅLÄGG till brödet som för övrigt INTE består av torftigt hårdbröd utan mjukt färskt GOTT bröd.
"åhhh jäklar ni har ju PÅLÄGG också!!!!"
jag har glatt gödit mig själv denna helg.
det är såklart inte bara maten som lockar hem mig (även om den onekligen är ett stort plus).
En annan intressant sak som händer när man kommer hem är att man beter sig precis som då. som en humörsvängig tonåring. man irriterar sig på samma saker, smäller i dörrar, gormar och far ut, man märker att det fortfarande bråkas om samma gamla saker vid matbordet, det är samma vassa pikar som flyger genom luften och ja, allt är precis som vanligt. sweet home.
det är en ljuv hat-kärlek. fast ändå mest kärlek. men tre dygn i taget är en lagom dos. klart slut.
jag kommer heeeeem ikväll
- kul att höra att nån slipper vara orolig för att bli hemlös de närmsta åren iallafall. jag menar, du verkar ju onekligen ha en del hem att välja på.....
Kära gamla Norrviken.
Man vet att man har hemlängtan...
(eller så var det själva grejjen att se på tv som gjorde mig rörd eftersom jag inte har någon egen.)
Jag visste inte ens om att jag längtade hem men nu när flyget är bokat kan jag knappt bärga mig.
Kalmar är fint men det ska det bli skönt med lite miljöombyte.
Det är så mycket jag vill hinna med,
shoppa, festa, fika, slappa, vandra runt på stan, träffa mina fina vänner och familj och se så att min lägenhet står kvar såklart.
det blir tajt. men prio nummer ett är iaf att umgås med min älskade lillebror. och därefter att tillfredsställa mitt konsertbehov.
Bästa Lasse Lindh på debaser på fredag, ja ja jaaa! :D
ja jag kanske är kallad
Hjälp, det där låter ju snarlikt nån slags religiös sekt satt jag och tänkte under föreläsningen medan jag brände sönder tungspetsen på mitt kokheta te.
Mystiska ljud från ovan
Varje natt somnar jag till ljudet av dunk där uppifrån, det låter som att någon sitter och studsar en studsboll i huvudet på mig. Personen ifråga verkar till råga på allt ha en stor förkärlek för höga klackar. klick klack låter det stup i kvarten mellan allt dunk dunk.
Vad fan??
Vilken normal människa går omkring i högklackat inomhus och studsar studsboll?!!
Nej jag ska få tag i den skyldiga, jag har ju två rätt uppenbara spår att gå på. DU med studsboll och klackar, se upp snart har jag dig!
wooops...
Jag måste skaffa hemförsäkring. och brandalarm. och alla skydd som går för att skydda mig, eller kanske allra mest dem runt omkring mig, från mig själv.
Det är läskigt när man kommer hem sent sent på natten och alla ljusen från förfesten fortfarande står och brinner lite överallt i rummet.
illa. riktigt riktigt illa. det får inte hända igen.
hoppas inte mamma läser detta.
Bra ljus för övrigt.
konstiga matvanor
Jamen hare är väl inte helt normalt att äta?
och älg!
Men vet ni vad jag såg? På ica maxi hade dem sån här orm vad heter den nu...?
Snok?!!!
neeeeeeeej!
huggorm?!!!!
Micha snälla bespara oss från dina ormkunskaper, sånt där går inte att äta.
Om jag inte vore vegetarian skulle jag minsann visa dem! jag skulle vinna konstiga-saker-att-äta-tävlingen med hästlängder.
Jag älskar facebook
Jag förstår inte vad jag gjorde av all min spilltid innan. Vad gjorde man överhuvudtaget på internet innan facebook fanns? (kanske någonting vettigt med sitt liv?)
Har jag inte varit inne på ett dygn känns det som att jag har missat massa. jag får abstinens.
Det är som en sån där sliskig skvallerblaska där man får gräva i vad som händer i andras liv. det e faktiskt lite underhållande. speciellt eftersom man här vet vilka personerna i fråga är.
Mindre kul är det när man kollar på sina egna bilder. jag gjorde det nyss. inte kul. jag måste börja ta lite mer seriösa bilder.
Herre jösses...
uhhhh....
Om jag klarar tentan imorgon ska jag allvarligt överväga att bli troende.
Mina cravings
Jag får ofta begär efter konstiga saker. Hela sommaren levde jag på tonfisk blandat med cremefresh. förra veckan var det haricots verts. veckan innan dess tomatsoppa.
Idag när jag var på maxi i vanlig ordning fick jag sånt otroligt begär efter fiskbullar.
jag skulle ha kunnat öppna burken precis där rakt upp och ner och börjat sleva i mig.
- Men fy fiskbullar som luktar så illa!
gör det? skit samma jag måste ha det nu konstaterade jag medan jag proppade korgen full.
Eftersom jag inte ville förpesta köket i min egen korridor tänkte jag vara smart och äta i köket under. nätt och jämt hann jag öppna halva burken redo att slänga i mig alltsammans så kom första kommentaren.
- Men du kan ju inte äta den kall?!!!
gaaaah.
In i mikron. 30 sekunder. redo att börja sleva igen så kommer nästa människa.
Oj äter du det bara sådär? ingenting till??
neeeeej. bara såhär. jag vill ha fiskbullar. bara fiskbullar. inget annat.
En tredje person kommer in.
Uhhhh vad fan e det som luktar?!!!!
Okej, jag ger upp.
låt mig bara äta. jag vill ha mina fiskbullar precis såhär. okej?
